"Är du beredd när katastrofen kommer?"

47 personer hade infunnit sig i Murbergets hörsal. Museifolket var i majoritet, men det fanns även representanter för arkiv, kommun, räddningstjänst, länsstyrelse, kyrka och bibliotek. Lennart Kristiansson som är 1:e konservator på museet, var den som höll i dagen, som i sig var ett samarrangemang mellan Regionalt konserveringscentrum/Murberget, ABM Resurs och Riksantikvarieämbetet.


Erika Hedhammar från Förvaltningsavdelningen på Riksantikvarieämbetet inledde med en övergripande diskussion kring katastrofberedskap och restvärdesräddning. Förvaltningsavdelningen är ett nationellt kunskapscentrum för kulturarvsförvaltning och arbetar bl.a. med dessa frågor.

Goda kontakter med räddningstjänsten är ett måste! Genomför riskanalyser!
Vilka resurser finns på lokal nivå? Regional nivå? Vad behöver vi utifrån?
Vem gör vad? Är utrustningen den rätta och i funktion? Genomför övningar! Utvärdera gjorda övningar!
Vad är viktigast att rädda? Våga prioritera!

RVR står för restvärdesräddning. Vad gör man efter den akuta insatsen för att förhindra fortsatt förstörelse av kulturarvsmaterialet?

Något att tänka på vid RVR:

• Hantera så lite som möjligt
• Använd handskar
• Bär inte i lösa delar
• Sortera efter skadans art och omfattning

Riksantikvarieämbetet har givit ut en handbok i katastrofberedskap och RVR. Den går att ladda ned som pdf-fil från http://www.raa.se/rvr

Förr förstördes svenska kyrkor genom åsknedslag och krigshandlingar. Idag står anlagda bränder för ¾ av fallen och nästan ¼ orsakas av byggnadsarbeten som går fel.
Det är viktigt att tänka på vilka nya typer av material som man för in i kyrkorummet, t.ex. i bänkarnas sittdynor. Sot, giftiga gaser samt vatten från brandbekämpning åstadkommer stor skada utöver själva elden och hettan. En mycket tilltalade metod är sprinklersystem med vattendimma, en dimma som innehåller mycket mindre fuktighet än vattensprinklar, men som fungerar utmärkt för att bekämpa elden. Det är dessvärre ganska dyrt att installera, varför prioriteringar måste göras. Man tittar då på kyrkobyggnadens egenskaper, dess kulturvärden (självklart inkl inredning och inventarier), organisationens förutsättningar för åtgärd samt insatstiden.
Inplastning kan vara ett bra skydd mot sot och vatten.
John pekade också på behovet av bättre montrar som skydd vid brand, samtidigt som de förstås också kan minska risken för stöld och skadegörelse.

Utförlig och uppdaterad dokumentation är viktig och kommer föredömligt att finnas för samtliga kyrkor inom Svenska kyrkan Västerås (senare önskvärt gällande hela Västerås stift). Dokumenten är också gjorda på så vis att räddningstjänsten kan anpassa sina insatser och restvärdesräddningen organiseras på ett snabbt och effektivt sätt. Samverkansövningar med räddningstjänsten betonades, Västerås domkyrka skall t.ex..vara bekant i alla sina vinklar och vrår för all personal i räddningstjänsten.

Efter släckning:

• Skalskydd (tillträde och ytterklimat)
• Röj säkra, upplysta leder i kyrkan
• Konservatorerna går in, nödkonservering och sanering
• Evakuering av föremål, magasinering, fortsatta åtgärder för att rädda föremålen
• Intäckning av nödkonserverade föremål
• Sanering av byggnaden
• Avtäckning och återställande

Efter lunchen berättade Lennart Kristiansson om den serie av kyrkstölder som drabbade Västernorrland och angränsande län under början av 2000-talet. I samband med detta erbjöd Murberget sig att förvara värdefulla träskulpturer mm åt kyrkorna, men dessa var av förståeliga skäl inte så pigga att lämna ifrån sig sina klenoder. Lennart visade på olika lösningar för att försvåra stölderna från kyrkorna.

Ca 250 föremål försvann ut ur landet under denna period. Murberget ordande en utställning om kyrkstölderna ”Efterlyst” 2002 för att informera och väcka opinion.
Den skyldige greps så småningom och många föremål kunde återbördas, en del tyvärr i skadat skick. Flera saknas dock fortfarande, bl.a. det vackra relikskrinet från Ullånger, vilket står på ett museum i Madrid. Man är inte helt villiga att lämna det ifrån sig…


Ola George, arkeolog på Murberget, pratade om ”hotade kulturmiljöer längs Västernorrlands älvar”.
Det är inte bara människans handlande som utgör hot mot kulturarvet, naturen påverkar också, både föremål, byggnader och fyndplatser.

Ola visade några av dessa platser, bl.a. en kammargrav på nipkanten vid Björkåbruk
Vi fick ta del av bilder från utgrävningarna och de olika fynd som gjorts.

Lisa Nilsen har ett eget företag Lisa Nilsen Kulturvård och håller bl.a. kurser och föreläsningar i konservering, riskhantering, stöldskydd mm. Lisa har även varit redaktör för den handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning som nämndes tidigare. Hon har en bakgrund konservator och har arbetat både i Norge och Skottland.

Lisas föreläsning uppvisade förklarligt nog många likheter med Erikas och Johns. Det förebyggande arbetet med riskanalys, inventering, dokumentation och översyn är primärt.
Alla vill ju helst förebygga katastrofer och tillbud om det är möjligt.
Lisas fokus låg emellertid många gånger på de små, enkla och vardagliga lösningarna. Med historiska tillbakablickar och med bildmaterial från åren i Norge och Skottland pekades på hur man i det lilla formatet och vis av tidigare erfarenheter sökt undvika olyckor och bekämpa desamma när de ända inträffar.

För många mindre institutioner och hembygdsgårdar tillåter inte ekonomin de tekniskt dyra lösningarna. Fokus ligger mer på förebyggande arbete i vardagen. Hur ser det ut med el och sladdar? Hur hanteras brandfarliga vätskor? Står lättantändligt material på olämpliga ställen? Hur handskas man med ljus i olika miljöer?
Detta är ju också frågor som man hela tiden måste beakta i de stora kulturarvsinstitutionerna, även om graden av organiserad medvetenhet där kan vara större.


Stefan Eriksson arbetar som restvärdeledare i Sundsvall. Alla svenska försäkringsbolag, några ”captives” (enbart egendomsförsäkrande bolag) samt ett antal större företag och myndigheter står bakom Försäkringsbolagens Restvärderäddning .
Man arbetar med att begränsa sekundärskador vid olyckor och sparar därmed pengar för både försäkringsgivarna och försäkringstagarna.

Försäkringsbranschen betalar Räddningstjänsten för upp till 16 mantimmars akut restvärdearbete. Restvärdeledaren har vana vid att agera i kaotiska situationer, ta initiativ och organisera restvärdesarbetet, göra prioriteringar och rekvirera den hjälp som han behöver för att situationen efter t.ex. en brand inte skall förvärras. Det kan t.ex. gälla att kontakta experter och saneringsbolag.
Upp till ytterligare två dygn har restvärdeledaren mandat från försäkringsbranschen att ta hand om situationen. När han bedömer att det är lämpligt så brukar ägaren och det aktuella försäkringsbolaget ta över.

Efter en kortare frågestund så avslutades träffen. Det blev en mycket bra och välbesökt utbildningsdag och man kunde konstatera att föreläsarna var minst lika nöjda med att detta initiativ hade tagits som åhörarna var med resultatet av dagen.

Den 26-27 maj ordnar Regionalt konserveringscentrum i Norrland nästa kurs. Denna gång lär Sofia Carlsson från Jamtli ut hur man gör gipsdockor och plastformar.


Per-Erik Wik